Men något märkligt hände med mitt kära Juventus för två år sedan. Det var samma år som Ciro Ferrara tog över laget, man kände inte igen sitt lag, man var inte det gamla Juventus. Man frågade sig själv ifall Juventus nånsin skulle komma tillbaka? Vad var det som skulle krävas för att Juventus skulle komma tillbaka. I två år av ren misär där laget hamnade på en sjundeplats två säsonger irad, nämligen säsongen 2009/10 samt 2010/11.

Men efter säsongen 2010/11 då Juventus otroligt nog hade hamnat på en sjundeplats för andra året irad ville man något extra. Laget skulle få ett nytt hem, ett nytt projekt hade man planerat som skulle sträcka sig i flera år, där projektet skulle starta inför säsongen 2011/12.

Jag visste inte vart jag hade mitt kära Juventus längre, att laget hade hamnat på en sjundeplats två år irad var bara för mycket. Man undrade hur man skulle lösa problemet, vem som skulle ta över Juventus och om presidenten Andrea Agnelli skulle satsa stort inför kommande säsong. 

Det hela började med att Juventus skulle flytta till ett nytt hem, ett hem där alla hemmamatcher skulle spelas på, nämligen det gamla Stadio Delle Alpi, som fick sitt namn lite senare, Juventus Stadium!
Det var ett nytt projekt för Juventus, en ny era. 

När säsongen 2010/11 närmade sitt slut, hade ledningen bestämt sig att Del Neri inte skulle fortsätta leda laget, utan man hade kommit överens med en tidigare spelare, han var inte bara en vanlig spelare, han var en legend, en ikon, en förebild samt en hjälte för den gamla damen, det var Antonio Conte som skulle leda Juventus FC, han skulle ta Juventus tillbaka till toppen där de tillhör. En legend som hade spelat för Juventus från 1994 till 2004, en gammal kapten.

Klubbledningen samt Antonio Conte hade kommit överens om ett kontrakt, innan allt blev officiellt gick den tidigare tränaren Marcelo Lippi ut till pressen och sade att Conte var den rätte för laget, en som hade ett stort hjärta för klubben, en som hade vinnarmentalitet och grinta samt att han kunde få tillbaka laget igen på sina fötter igen. Under tiden Marcelo Lippi var tränare såg han hur Conte var på plan, han var en ledare, typ av en tränare. Lippi sade att man såg direkt på honom hur han var på plan, att han aldrig ville förlora, att han kämpade in till det absolut sista och gav i princip allt han hade.

Vi Juventusfans, iallafall jag hade fått tillbaka hoppet om att mitt kära lag skulle tillbaks till toppen igen med mannen vid rodret, nämligen Antonio Conte, allt han sade visade bara vilket hjärta han hade.
Innan allt blev officiellt gick han ut till pressen och sade vad han förväntade sig utav sitt Juventus.
''Jag vill inte att mina spelare ska skoja med motståndarlaget efter en förlorad match. Jag vill se svett, blod och tårar under varje match, oavsett om det är ligamatch eller en vanlig träningsmatch, de ska ge allt och de ska veta vad som krävs för att bära den här tröjan.''

Ja, bara av det han sade fick mig att få rysningar, jag tänkte för mig själv att den här kungen knappt var officiellt en tränare för Juventus och bara av att se vad han sa väckte mina förhoppningar. Juventus hade inte haft någon riktig hård tränare som visste vad det gällde att bära den svartvita tröjan sedan Fabio Capello tränade laget, vilket var för cirka sex år sedan, samtidigt visste jag att mitt lag skulle komma tillbaka, förr eller senare.

Innan Conte blev officiellt klar för Juventus hade laget redan gjort klart med två spelare. Man hade hämtat in Reto Ziegler, vänsterbacken från Sampdoria som hade ett utgående kontrakt som inte skrev på ett nytt kontrakt för Sampdoria.
Sedan var det fotbollsguden Andrea Pirlo, jag tror inte att det räcker med fotbollsguden, man måste även tillägga en av världens bästa playmaker, som hade kommit till Juventus från Milan. Även han hade ett ugående kontrakt. Otroligt nog hade Andrea och Milan inte kommit överens om ett nytt kontrakt och då valde Juventus sportchef Giuseppe Marotta att hämta in honom helt gratis, vilket fantastiskt köp det var. Världens bästa målvakt Gianluigi Buffon kommenterade köpet och sade att det var decenniets bästa köp, vilket verkligen stämde.
Men visst tänkte man lite. Skulle verkligen Pirlo passa in i dagens Juve, han hade ju inte varit sig själv de senaste två åren, dessutom fick han ett treårskontrakt så man visste inte hur det skulle gå.

Tidigare hade Juventus lånat in Alessandro Matri från Cagliari, Simone Pepe från Udinese, Marco Motta från Roma samt Fabio Quagliarella från Napoli. Under sommaren valde man att köpa loss dessa män. Så man hade alltså gjort klart med sex spelare, och det var knappt juli månad.

Sedan valde klubben att köpa in följande spelare; Mirko Vucinic (Roma), Arturo Vidal (Bayern Leverkusen), Stephan Lichtsteiner (Lazio), Eljero Elia (Hamburg), Marcelo Alejandro Estigarribia (Newells Old Boys), Emanuele Giaccherini (Cesena)

Jag följde mitt favoritlag under hela sommaren, träningsläger, träningsmatcher, presskonferenser och allt som bara gick att följa. Man var positiv hela tiden och såg fram emot den nya säsongen, det var en ny era för oss Juventus, det var nu det hela skulle börja, man hade börjat om från ruta ett tillsammans med Conte!

När laget var i Bardonecchia och hade sitt första träningsläger brukade en spelare komma ut och prata med publiken. Varje dag var det en ny spelare. Journalisterna frågade alltid vem som hittills hade imponerat mest under träningarna och man fick alltid samma svar tillbaka från alla spelare, den som nämligen hade imponerat mest var Andrea Pirlo, världens bästa playmaker!

Antonio Conte valde även att skeppa iväg några spelare, några som inte alls förtjänade att bära den svartvita tröjan, de som fick lämna var följande;
Felipe Melo (Galatasaray, lån), Mohammed Sissoko (PSG), Jorgè Martinez (Cesena, lån), Reto Ziegler (Trabzonspor, lån), Zdnek Grygera (Fulham).

Många problemspelare började lämna laget, under januarifönstret försvann Vincenzo Iaquinta (Cesena), Amauri (Fiorentina), Marco Motta (Catania), Fredrik Sörensen (Bologna, lån)

Dessutom hämtade Juventus in tre spelare under januarifönstret, Marco Borriello (Roma, lån), Simone Padoin (Atalanta), Martin Caceres (Sevilla, lån)

När säsongen 2011/12 skulle dra igång var man på plats på den nya arenan, Juventus Stadium. Jag trodde aldrig att jag skulle se den första matchen, invigningen på plats i Turin. Det var en fantastisk känsla, en dag man aldrig kommer glömma. Jag minns att jag började bli tårögd när jag såg arenan från långt håll, jag ville bara falla ihop och bara gråta!

Jag såg premiärmatchen då laget mötte Parma hemma där det blev en enkel seger för oss Juventus, matchen slutade 4-1 och man såg hur spelet hade förbättrats, jag undrade ständigt vad Conte hade gjort med spelarna, det var helt otroligt. Alla gav sitt yttersta, man hjälpte varandra och man sprang tills man spottade ut blod, underbart!
När laget ledde med 1-0 och 2-0 fortsatte man att spela på som om det stod 0-0 vilket man verkligen älskade att se på, vad hade hänt med mitt Juventus? Var vi verkligen tillbaka? Var Conte den mannen som skulle leda oss mot toppen? Jag hade många frågor för mig själv men tyvärr hade jag inga svar på, inte just då. Jag fann inga ord, jag var helt mållös. Jag ville bara kliva in på plan och ge Conte en fet kram, för ett sånt jobb han hade gjort under en sommar var helt fantastiskt. Den här gången spelade laget för att vinna, inte för att kryssa, man blev inte sämre under spelet ju längre matchen gick, utan tvärtom!

Nu har det ungefär gått sju månader, Juventus ligger tvåa, något ingen, jag menar ingen kunde tänka sig. Förväntningarna inför säsongen var Champions League, nu krigar laget för Scudetton. Det är kamp mellan Milan och Juventus, som det alltid brukade vara förut, Serie A var tillbaka!
Juventus ligger fyra poäng bakom mästarna Milan. Det har gått 27 omgångar, laget är fortfarande obesegrade, man har 13 vinster och 14 oavgjorde. Visst känns det jobbigt med hela 14 kryssmatcher där vi tappat poäng mot de mindre lagen och vunnit över de större lagen. Men samtidigt ska man verkligen inte klaga, Mister Conte har gjort ett fantastiskt jobb med Juventus, jag kommer vara evig tacksam även om det inte blir Scudetton iår, för jag vet att det kommer bli ligaguld nästa år, det kan jag lova er!

Det är även hans första säsong, han har aldrig tränat ett stort lag förut, så vi alla måste ha tålamod. Man brukar säga att det är Champions League som lockar klasspelare, vi har många grymma spelare men vi har några sprickor i laget, då menar jag vänsterbackspositionen, trots att Paolo De Ceglie har gjort ett bra jobb där på kanten kommer det inte räcka i längden, speciellt ute i Europa. Sedan är anfallet ett stort problem för dagens Juventus, man kan verkligen inte göra mål. Man måste köpa in en stor spelare, dessutom måste Juventus vara redo att spendera mycket.

Det har snackats om Robin Van Persie (Arsenal), Edin Dzeko (Manchster City), Giuseppe Rossi (Villareal), Gonzalo Higuain (Real Madrid), Ezequiel Lavezzi (Napoli).
Men det återstår att se, får vi spel ute i Champions League tror jag verkligen att vi kommer få in en stor anfallare till nästa säsong, kanske två, vem vet.

En spelare jag tror kommer komma tillbaka är den lilla atommyran Sebastian Giovinco, nyligen hade han gått ut i media och sagt att han kanske återvänder till Juventus, samtidigt som Conte vill ha honom i laget. Det märkte jag redan då under premiärmatchen där Conte tog ett snack med Giovinco.

Men det jag vill komma fram till är att många Juvefans kräver allt för mycket från Conte, ni måste tänka er för, det är hans första säsong och det kan inte gå allt för bra, det har ju hittills gått fantastiskt bra för den gamla damen. Visst kan det vara surt att vi snart förlorat Scudetton med tanke på att vi verkligen var så nära, men tänk att förväntingarna var Champions League, vinner vi inte Scudetton iår vinner vi den nästa säsong, vi kommer förmodligen vinna Coppa Italia där vi kommer få den tionde titeln, samt en silverstjärna!

Vi ser även hur många spelare som förbättrats under säsongens gång, Gianluigi Buffon har själv gått ut och sagt att han inte varit såhär bra sedan fem år tillbaka, Simone Pepe har blivit en robot, Andrea Pirlo har fått en nytändning och blivit som hans yngre dagar, mittbacksgeneralen Andrea Barzagli har blivit en av Serie As bästa mittback, Paolo De Ceglie har utvecklats väldigt mycket och vågar allt mer, Claudio Marchisio har blivit en Gud i mitten, Alessandro Matri kan leverera om han vill. Men nog om det, ge Conte och Juventus tid, det är nästa år det gäller.

Som sagt, vi har ett projekt, ett projekt som startades inför denna säsong. Conte har lyckats få in vinnarmentaliten, grintan och hjärtan i spelarna, nu vet de flesta vad det innebär att bära den vackra tröjan, med andra ord har Conte lyckats, det är grunden. Nästa år kommer det komma klasspelare, nästa år kommer vi börja vinna, vi är ännu inte ett komplett lag, men det tar tid, det blir vi nästa säsong.

Jag vill avsluta med att tacka Antonio Conte, en man som har räddat mitt Juventus, en man som verkligen kommer betyda väldigt mycket under flera år framåt, en man som gjort så mycket trots att han knappt varit i klubben i ett år, en man som har ett stort hjärta för klubben. Jag vill verkligen inte ha någon annan tränare, inte ens Josè Mourinho, jag nöjer mig med den tränaren vi har, han har ett hjärta för laget, det ser man, bara när laget gör mål firar han tillsammans med spelarna och fansen, det ger mig bara rysningar, och jag kan lova er att det bara inte ger mig rysningar, utan många andra fans också, han är otrolig, han är en hjälte, en Gud! Han är hela Juventus. Han har tagit mitt lag från botten till toppen, jag kommer vara evig tacksam!

Ett stort tack till Pirlo, Buffon, Del Piero och Mister Conte!

Vi får inte heller glömma att det här är Del Pieros sista säsong, om tre månader kommer han inte vara en Juvespelare, men han kommer alltid vara i våra hjärtan och dörren kommer alltid stå öppen för en som honom. Jag kommer gråta som bara den när den dagen är kommen, den dagen den 13e maj 2012, Juventus - Atalanta, det blir kungens sista match för den gamla damen!

Grazie per tutti, Antonio Conte!



// Eddie Issajanian